Oåtkomlig

Jag slår på rösten, säger "vad var det jag sa?" och ser lite nöjd ut. Tredje gången gillt, såklart och igen. Det är bra och inte bra, men nu är det bra. Tänk att det krävs så lite.

Lite kunde blivit ännu mer igen, men då är den där igen. Hånfullheten. Viskar i eko. Du kan komma hit men inte längre, hit men inte längre, hit men inte längre.
Och ibland kan nära vara längre bort än någonsin annars. Det är då avstånden märks, den tydliga avgrunden. Lite mindre nu än för ut men fortfarande alldeles för stor.

Betongmakten fryser fast lite mer i regn och blåst, tänker 20 trappsteg upp.
Rösten viskar oåtkomlig, oåtkomlig.