I Tanzania går inte tiden, den kommer.

Hur kunde det vara så att klockan slagit halv elva och jag är tröttare än någonsin annars. När tid bortprioriteras för pictionary-kvällar och sjukhusbesök, för trettio söta, underbart jobbiga ungar och för att bära en massa lådor ner för trapporna.

Egentligen skriver jag inte längre.
I höstas skrev jag mycket, på linjerade papper med blyertspenna. Stora idéer om någonting litet. I en annan världsdel är det lättare att fokusera på nuet, att bara vara och att bara göra. Men så fort Sverige slås i ens armar är allt fokus igen: som vilken tid bussen går, hur mycket pengar någon tjänar på en timma, att facebook aldrig slutar poppa upp med röda markeringar, wordfeudord för 118 poäng, frukostflingor, ny arbetsplats, rutiner och tid, när allt är tid för i Sverige där kommer tiden inte, den går.

Och hur ogärna jag en vill det så är det som om alltid jag någonsin skriver om alltid handlar om dået eller om framtiden. Om förvirring om vem man är.

När min mormor ringer frågar hon alltid om jag har bestämt mig än, för vad jag ska bli. Och jag svarar alltid nej, att jag inte vet. För hur ska man veta?

Och återigen precis som alltid annars så blickar jag bakåt. Vad har jag åstadkommit de senaste månaderna, halvåret. Och hur jag än försöker blir 2012 ingenting jämfört med 2011.
Men hur kan det vara ingenting, att skaffa rutiner, gå på arbetsintervjuer, få jobb och lära sig vad de riktiga livet innebär, tänker Erica men längtar sig bort. Bort från grå novemberskymning över Kungsgatan, trots att hon egentligen tycker det är mysigt.
Avundsjuk på alla som flyttar, pluggar. Stressad av att inte göra samma sak. Stressad över att inte göra allt det där hon vill göra. Besöka alla länder alla städer jobba med alla yrken studera alla kurser.
Stressad över att vilja rädda hela världen, stressad över att behöva känna att hon vill rädda hela livet. Kan man inte gå och studera till logoped om man vill? Jobba på sjukhus, hjälpa barn och strokesjuka. Det är inte som att det är oviktigt, men det är inte det är det är världsomfattande internationellt med statsvetenskap nationalekonomi juridik eller diplomati. Att försöka eller aldrig riktigt försöka. Att försöka skilja på vad man vill göra och vad man bara har inbillat sig att man vill göra. Typ som att äta polkagrisar. De är aldrig riktigt så goda som förut.

Och ofta överromantiserar jag ändå vardagen som om att allting är vackert. Som att de där sällsynta magiska tillfällena händer hela tiden. Eller som att gå på en promenad i regn alltid handlar om att fälla upp paraplyet mot himlen i virvlande kläder, när det egentligen bara är blött och kallt.

Han berättade någonting för mig igår. Om bilvägar och ryggsäckar. Om att våga möta, kasta sig ut. Och jag vill gärna tro att vi är väldigt lika.

Nu har klockan slagit ganska exakt sju minuter i elva. Det vet jag, för här i Sverige finns klockor, i Tanzania finns tid.

Varför måste du alltid vara det sakliga i allt kaosartat?

En helt annan plats i ett helt annat land.
Helt andra gator, storlekar, tankesätt, så som: vänstertrafik

Samma ynklighet.
Samma styrka, vid sidan om.