19 november 2008

insynhet

förstå att det kanske inte alltid handlar om hur länge
utan om hur innerligt

16 november 2008

Någonting.

Jag har varit lite dålig på att blogga på sistone, men ni har ju Tetris så det borde inte vara något problem! Men om någon nu mot all förmordan har tröttnat på att spela Tetris tänke jag ge mig på att försöka skriva litegrann.

Idag är det söndag. Söndagkväll för att vara exakt. Även om jag gillar kvällar så gillar jag inte riktigt känslan av att det är just söndagskväll, för det innebär att en tröttsam skolvecka ligger framför mig, fylld av tysk grammatik.
Idag har jag gjort ganska mycket förutom att plugga just tysk grammatik. Det mesta beläget på olika platser i Wålemarkland.

som alltid kommer vara tillnämnat det
fast kanske inte på samma sätt
längre

Och ja, ni ser att jag failar när det gäller skriva korrekta meningar ganska så fort. Jag ödslar all den energin till NaNo. Inte för att det fungerar (och blir korrekt) men ändå.
31 000 ord nu. Det är ganska bra ändå.

12 november 2008

NaNo: 25,028 words so far - utdrag

Sanna

”Han dog. I en bilolycka”
Plötsligt är det som om allt står upp och ned omkring henne. Trots att orden ekar i Sannas öron så är det som om hon inte riktigt kan höra dem.
”Vad sa du?”
”Emil dog i en bilolycka. Han skulle köra hem sent på kvällen en januarieftermiddag. Det var mörkt och han tappade kontrollen på den frusna och hala vägen.”
Sanna börjar gråta och allting omkring henne blir plötsligt väldigt kallt. Rosa reser sig spikrakt upp i stolen när hon ser det förfärade och ledsna ansiktsuttrycket hos flickan framför henne.
”Så ja. Ta det lugnt. Folk dör. Jag har accepterat det och gått vidare. Det är inte så farligt”

Antagligen var orden menade som lugnande, men hos Sanna får de istället motsatt effekt och hon börjar att gråta ännu mer.
Det var längesen hon grät. Vissa människor hon känner brukar säga att det känns mycket bättre då, när man kan släppa ut sina känslor genom tårar. Sanna kan inte förstå det, för hon känner sig förfärligare och sårbarare än aldrig annars. Efter en riktigt bra dag är det som om allt det där jobbiga och onda tränger sig på och gör sig påmint igen, kraschande så att hon inte kan stoppa det.


Samantha

Det är kväll. Även om det kanske inte mörknar förrän senare den här tiden på året så är det faktiskt fortfarande kväll.
Hon ser det på klockan där ovanför på väggen. Den tickar ovanligt ovanligt högt och nästan... krävande? Som om den ville något. Tick, tack, tick, tack.
Hon ser det på omgivningen omkring. Maten på bordet är för längesedan uppäten och tallrikarna står numera bara där och ser vilsna ut.
Hon ser på människorna framför. Tröttheten finns i deras ansikten. Allting har blivit lite mindre energiskt nu, tvärtemot situationen i början.

Allie hade flippat ur, mer eller mindre. Antagligen visste hon inte riktigt vad hon gjorde. Skulle man sammanfatta det kort kunde man helt enkelt säga att hon blev förvånad.
Samantha hade varit säker på att det där föraktet i hennes blick skulle öka när hon fick se Samantha i nytt ljus, med istället verkade det tvärt om ha försvunnit lite grann. Efter att Allie hade lugnat ner sig lite verkade hon inte alls lika fientlig som tidigare. Kanske skulle de två till och med kunna bli vänner en dag.


Jim

Antagligen ville hon ha någonting annat att göra och fixa med när det inte fanns fler ljus kvar att tända. Det är sån hon är, full med energi och har allting någonting på gång. De få gångerna hon faktiskt inte har det så blir hon rastlös. Inte direkt likt Jims mamma, som sagt, eller likt Jim själv heller för den delen. Härligt är det i alla fall, han är lite avundsjuk fast vet samtidigt att han aldrig själv skulle ha orkat med det.
”Jag hörde att du träffat på vår granne” Äntligen slår hon sig ned i den blåa, skrynkliga vardagsrumssoffan som är överbelastad med stickade kuddar (vilket bara är en av alla saker hon ägnat sig åt under alla sina dagar här i livet).
”Ja, hur visste du det?” Jim slår sig ned bredvid henne, med ett päron i handen som han börjar tugga på.
”Tja” hon blinkar till med ögat, ”har du inte lärt dig än att jag vet ju allt? Det finns ingenting, ingenting alls du skulle kunna hålla hemligt för mig, sanna mina ord när jag säger det! Och vid de få tillfällena då jag inte vet precis allting så har jag mina små spioner som håller kollen för mig”
”Felicia?” skrattar Jim frågande.
”Got me!” Antia gör en överdrivet dramatisk gest med armarna upp i luften. ”Vad tyckte du om honom då?”
Jim ler och tar en tugga på päronet innan han svarar.
”Han verkar trevlig. Jag tänkte faktiskt hänga med honom ner och fiska senare ikväll… om det är ok för er förstås?”


Fredrik

”Kom igen, jag börjar!” Jacob ser sig omkring i rummet några gånger och sedan stannar blicken på Fredrik. Så klart. Han suckar inom sig. Igen. Och lite högre. Så självklart och typiskt att han skulle behöva bli utvald, och dessutom först.
”Okej Fredde, sanning eller konka?”
Det var inget svårt val i alla fall. Han tar sanning. Det verkar så oändligt mycket säkrare.
”Okej” Jacob ler nöjt och skadeglatt. ”Time to tell us! Först så bara jag sa att du gillade någon för att mobba dig, men efter ett tag kom jag fram till att det kanske till och med stämde också! Så förneka inte nu om det är nån, utan berätta vem istället!”
”Hallå, det var knappast en giltig fråga! Begränsa dig!” säger Fredrik och försöker slingra sig lite.
”Okej då, vi kan hålla på länge så jag kan fråga dig mer sen” Jacob sänder Fredrik ett menande ögonkast. ”Gillar du någon?”
Tredje sucken nu. Hörbart den här gången. Fredrik funderar lite. Sannas ögon fladdrar förbi en gång till i hans inre. Men inte kan han gilla henne? De känner ju knappt varandra. Men ändå. Varför skulle han ens tänka på henne om det inte varit så att han faktiskt blivit lite intresserad?
”Kanske”

10 november 2008

Hej

Jag gjorde ett försök att skriva någonting här igår men gav upp efter två ganska onödig meningar, och jag är tyvärr rädd att jag inte kommer så mycket längre än så idag heller.
Varför? Ingen aning. Finner inte riktigt någonting som är värt att skriva ner.

Men nu vet ni att jag lever i alla fall :)

Gör ett nytt försök imorgon, kanske.

09 november 2008

Godkväll.

Tidigare idag tyckte jag mig ha en väldigt massa saker att skriva här, men nu tycks de ha försvunnit. Av någon anledning brukar det vara så.