Kontraster

Hon sitter hemma och spelar Bingolotto, ensam i ett soffhörn.
Han trampar på gaspedalen, dags att åka några mil till.
_

Vissa helger handlar om kontraster. Som den här.
Vissa dagar handlar om ord som inte borde bli sagda (eller skulle sagts för längesedan)
Vissa ord leder till underliga kvällar, tankar och konversationsloggar.

Vissa kvällar leder till nya dagar.
nya känslor
som att kunna känna sig hemma
på ett ställe där du aldrig satt din fot förut.

Rosa krydda från Azerbajdzjan. Toner från musik och hopp på dansmatta i evighet, eller åtminstone så länge att du bara vill döda alla pilar på tv-skärmen.
Vissa saker undrar blir vi lite rädda för. Det där landet till exempel. Ska man kalla det för tillfällighet?
_

Det bästa är sparat till sist:
Lilla Mikaela
(jag kommer alltid vara äldre och visare än dig, glöm inte det)
blev 16 igår
hurra för henne
42 gånger

♥

Taking the long way around

" It's been two long years now
Since the top of the world came crashing down
And I'm getting' it back on the road now

But I'm taking the long way "

Jag ramar in alla ord i tavlor. Bara för att få dem att skina genom glasskivan även då de bleknat bort. Även sådant vi aldrig velat se inpräntat på de där dukarna från början. För det ska finnas kvar.

Det var en gång en frys med isbitar i. Dock var de flesta av dessa isbitar inte frysta än, och de som var det var korsformade. Tre stycken på rad låg de där och klingade mot glaskanten. Samtidigt gick solen ned och statyn på tornet fortsatte att blicka ut än idag. Hon har tydligen inte väntat klart än.
' Jag tror att jag förstår '
Tänk om det vore så.

För varje gång växer sig oviljan lite större, samtidigt som meningsfullheten krymper. Någon frågade i .. onsdags (?) och jag kunde inte förklara alls.
Olika världar min vän, olika världar.

Och visst, lite ljusare blir den när ni blandar er i.
Vi säger
olikhet och samhörighet, röda stolar, trappor, blyertspennor, promenad i regn, simpla lekar, ödets typiska ironi.

"You've forgotten the magic word" said Harry irritably

Ni vet de där inläggen jag skrev för två veckor sedan. Det var så längesedan. Så väldigt, väldigt, väldigt längesedan. Ni vet allt det där som du tänkte? Nej det vet ni inte, för ni minns inte.
Plötsligt kan ni varken veta eller minnas, för ni var inte där. The control is lost, and now it isn't you who could see the overview any more.
_

Ni vet den där känslan av att komma tillbaka. Ni vet den där känslan av musik, i dig, i luften och i en plats där du mer eller mindre hör hemma.
(Ni vet inte den där känslan av du plötsligt befinner dig under sängen hos monstret, utan att veta vad du egentligen gör där.. men det gör Mikaela.. och jag ohyes ohyes).

2-0

2008-08-24 20:41:

" Jag vet inte vad det va idag...domaren eller den långhåriga mattan...eller att lsk maskade..nåt måste det ju ha varit......giffarna va ju hur bra som helst.:) not "

<3

Legopojken

" En dag ska en saga bli skriven
med fjäderpenna på pergamentpapper
i flytande bläck
och med illustrationer av kol

Den ska handla om en pojke
uppbyggd av lego, färgglad och grann
på insidan, förstås "

Idag är det dags att säga några ord om Legopojken. Han byggdes upp en dag för ganska så längesedan nu. Små, små legobitar i alla möjliga klara färger pusslades långsamt och extremt noggrant ihop för att bilda en insida. Blå, grön, röd, gul...

Utsidan däremot, är precis tvärtom. Gråare än gråast, mer neutral och insmältande än någonting annat du sett. Varför?
För att ingen ska kunna upptäcka att han är uppbyggd av lego såklart.

Det skulle ju inte fungera, och dessutom föredrar han livet bakom gråa hood-tröjor och stora tjocka dagstidningar fyllda med skrikande svarta bokstäver.

Han finns och inte finns. Han försvinner och existerar.

Någonting som inte finns är en Legoflicka. Eller kanske gör hon det. I vilket fall är hon inte jag, även om jag är väldigt glad att låna hennes namn.

Småbarnslogik

Du ser ett streck, hon ser en värld.
Du ser en cirkel, hon ser ett liv.
Du ser ännu en timma springa förbi, hon ser en evighet av möjligheter.

Du ser någonting enkelt, hon ser någonting komplicerat och fulländat.

Det går bra nu

Vi pusslar ihop alla ord. Bokstav efter bokstav, bit efter bit.
alfapetvärld

Vi pusslar på ytterligare ett år. Sexton.
alfapetsvärld

Hej stanna kvar

Vi påbörjar ett nytt räknesätt och kallar det här för andra dagen. Andra dagen, andra dagen, andra dagen. Imorgon blir tredje och fredag fjärde. Och efter helgen börjar vi om igen. Dag ett, dag två, dag tre...
Tankarna vandrar inte speciellt långt fram i tiden. Nu är nu och nästa vecka är en evighet fram.
"men jag tänkte aldrig så långt"

Jag tillbringar min fritid med allt som stavas trygghet. Igår var en väldigt välbekant resa till en väldigt välbekant plats och en väldigt välbekant person.
(Har jag sagt att vi älskar kollektivtrafik?)
Idag en promenad, fikastund och ett samtal som behövdes. Senare en timma (eller timme, som vi säger i Bohuslän) av att inte tänka. Bara sjunka in i rytmen, takten, stegen och mörkret när allt avslutas. Det är bäst. Ett av få tillfällen då man verkligen känner att man inte vill vara alls någon annanstans (ett uttryck som en viss person också använde om en viss konsert för övrigt)
Imorgon är födelsedag och igenkänlighet. Fredag en blå buss till den näst bästa platsen i Wålemarkland. Den bästa ska besökas på söndag. Så klart.
Det blir bra, det blir bra..

Och det bästa av allt är att allt av det här hänt förut.

Intryck

Nytt, nyare, nyast.

Jag har suttit ett tag här också försökt komma på vad jag ska skriva. Det går inte så bra. Det ska inte bli för mycket och inte för lite och inte för nära och inte för långt bort.
Så det blir ingenting.
Lagom finns bara i svenska alfabetet. Och svenska alfabetet innehåller bara en begränsad mängd bokstäver. Inte för att det här någonting med lagom att göra. Eller jo. Kanske.

Vi kan väl säga att vi tar första steget ut någonstans idag. Jag har ingen aning om vart och nej, jag kan absolut inte låta bli att ha ångest över om jag valt rätt väg.
Hejdå.

Helsingborg med mera

Jag har insett att när man är bortrest någonstans så hinner man alltid tänka över så många saker att man inte ens kommer ihåg en bråkdel när man till sist är hemma och ska skriva ned dem.
När man inte har dator eller papper till hands brukar det mesta samlas i mobilen

Låt oss kalla det utkast
där finns det ingen ordnig eller logik

* Mil efter mil längs vägkanten
grönt gult blått vitt grått, susar förbi
blandas till en oändlig massa av svenska landskap
Vi börjar vänja oss med den här bilden nu
vyerna känns inte lika obekanta längre
Jag har sett det här förut
Idag, igår, förra veckan, året innan

Det är många som undrar varför
jag tänker inte förklara för de kommer antagligen aldrig att förstå ändå
(det kallas fotbollsvärld)

* " Förlåt mig
men du är allt jag har "

* Du omgiver mig
lindar in mig i bomull och sammetstyg
och jag faller inte längre
nej jag faller inte längre
trygghet
och du kommer ta emot mig igen
igen
igen

* Ofta jag glömmer mitt objektiv på fotboll
Helsingborgspubliken är kass
vi vann, vi vann
"synnerligen oförtjänt" förstås
eller som speakern uttalade sig
" det här var en liten missräkning i protokollet"
Andra halvlek och overklighetskänsla

* Det går för fort
vart är tiden
inte redo

* Ord som flyger och du måste fånga dem
och
vitgröna (inte grönvita) svampar med smak av piggelin

Innerligt

Kanske tror du att du vet så mycket bättre än mig (punkt och konstaterande, ingen fråga med frågetecken).
Kanske tror du att du är så mycket mer insatt, med både hjärta och hjärna.Bara för att ni alltid står i centrum, när vart och hur förutsättningarna än är.
Bara för att ni inte är rädda att stå för er sak och inte är sena med att visa det gång och gång efter annan.
Ni och du är mest hängivna, visst är det så visst är det så.

på hemmaplan
kanske

För du har aldrig tänkt tanken att färdas flera mil för sakens skull också kan kallas hängivenhet. Se perspektivet ur ett objektiv. Spara, föreviga och lagra alla stunder där de finns kvar långt efter att du har blandat ihop dem med allt annat.

(vem är det som vet mest och bäst då?)


Om vi gör den osynliga tävlingen till en synlig tävling vinner du inte hur lätt som helst.
Om vi gör det till en lek att inte känna kommer jag inte ge upp
(bara nästan)

_

Och ja
jag lever på era kommentarer.
tack

♥

Tiden kommer aldrig tillbaka på sättet som allt var

Jag klamrar mig fast vid några få ord och siffror. Grammatiskt felaktiga och slarvigt skrivna, näst intill oläsliga om man inte är väl insatt i vad som står där. Fysiskt var det ett tag sedan, mentalt en hel evighet bort.
Hur mycket de än vill glömmas av och försvinna ur åtanke lyckas de alltid hamna i ljuset igen med jämna mellanrum.
Vill, vill inte, vill, vill inte.

Frågan varför kan ställas med all rätt. Översättningen av därför lyder: på grund av att det är det enda av konkret slag som finns kvar.
Även om minnen också fungerar att klamra sig fast vid så bleknar de bort, glöms av eller bli suddiga i kanterna. Snart vet vi inte om vi minns vad vi faktiskt minns eller bara vad vi vill.

Blyertsstrecken ska inte suddas ut. Bara gömmas undan bland allt annat viktigt och oviktigt. För vi vet ju ändå vad som står där. Allting är rätt förutom det som är fel, och det är tillräckligt mycket rätt så det där felet (på en minut) gör mindre än ingenting.
Vi vet ju självklart hur det gick, mycket väl, precis som allting annat som har med saken att göra. Det är nästan den största grejen med alltihop, du förstår att jag förstår. Allmänbildning, besatthet, nördighet, mentalt tvång eller kärlek. Kalla det vad ni vill.

För vi kommer
(precis som orden och siffrorna på pappret)
alltid att stå kvar.

Oåtkomlig

Jag slår på rösten, säger "vad var det jag sa?" och ser lite nöjd ut. Tredje gången gillt, såklart och igen. Det är bra och inte bra, men nu är det bra. Tänk att det krävs så lite.

Lite kunde blivit ännu mer igen, men då är den där igen. Hånfullheten. Viskar i eko. Du kan komma hit men inte längre, hit men inte längre, hit men inte längre.
Och ibland kan nära vara längre bort än någonsin annars. Det är då avstånden märks, den tydliga avgrunden. Lite mindre nu än för ut men fortfarande alldeles för stor.

Betongmakten fryser fast lite mer i regn och blåst, tänker 20 trappsteg upp.
Rösten viskar oåtkomlig, oåtkomlig.

Way Out West

Väldigt mycket, väldigt lite, för alltid och ingenstans.

Och man glömmer så fort. Fredag var igår. Igår var inte längesedan. Ändå är allt jag kan erinra mig om bortklingande toner i midnattsmörker. There is no time for us, no time for us, no time for us...
Så kan sägas, och så kan vara men nu är ändå mer än någonsin annars:
Broder Daniel Forever.
Stjärnflickor. Glitter, glitter, glitter, reflekteras i tårar. Slutgiltigt.

För alla som undrar kan jag också presentera svaret på Frågan.
Vem styr över vädret?
Berggren, Henrik Berggren såklart. Totalt fastslutet och otroligt underbart.

Däremot är förmågan att kunna andas, och kunna röra sig inte överskattad. Jag lovar.

Annars var Mando Diao och Franz Ferdinand trevligt.

_


Lördag. Idag.
HåkanHåkanHåkanHåkan

Men först
Sahara Hotnights och N.E.R.D
till exempel

Sen
HåkanHåkanHåkanHåkan
Han är bäst. Han är så bäst att det blir lite för bra för när allt börjar bli lite långsamt (kärlek är ett brev skickat tusen gånger, nu kan du få mig så lätt, det är så jag säger det) blir det lite för fint och sorgligt och känslomässigt förvirrat.
HåkanHåkanHåkanHåkan

Neil Young kan slänga sig i väggen.

Karlstad

Jag har varit i Karlstad
Nu blir ni väldigt förvånade med tanke på rubriken
Karlstad är Sveriges kaffegalnaste stad, jag lovar

Karlstad har ett IKEA
där kan man köpa fotoramar
Jag är besatt av fotoramar
och svarta saker med vita stjärnor på
och tåg
och en massa andra saker men dem ska vi inte ta upp nu
helst aldrig

Jag är trött
Jag kan inte få ihop speciellt sammanhängande meningar
Det märker ni nog

Mikaela kommer hem imorgon
det trodde inte jag
så nu blev jag förvirrad
men det är bra

Karlstad är också bra
förresten

Imorgon ska jag till Göteborg
och Way Out West
Det ska regna
Det är inte bra
Men Håkan ska vara där
och Broder Daniel
och en massa andra
Det är bra

Nu har jag skrivit "det är bra" alldeles för många gånger känner jag
Det är inte bra

Godnatt
(nästan).

Tankar från Stockholmsresa

"att leta efter sig själv
det är vad som gäller här i stockholm"

Det var ett försök i alla fall.
Och här är lite av vad jag kom fram till och inte lyckats glömma av riktigt än.

# Allting beror på vad man innan ställer in sig på. Saknad till exempel.

# Bra saker när allting plötsligt blir lite mindre glatt:
Fisherman's friend
<3-sms style="COLOR: rgb(0,153,0)">

# Dåliga saker när allting plötsligt blir lite mindre glatt:
Vita stjärnor på svart som bara finns överallt när de inte ska det

# Allting är ett pussel. Vi gör ett försök att klistra ihop det och har äntligen hittat en ny metod. Istället för med våld tvinga ihop alla bitarna så filar vi kanterna. Långsamt jovisst, men kanske så lönar det sig i längden.

# Hammarbys egentliga plan är inte att vinna allsvenskan som man kanske kan tro. Nej, inte alls. Deras mål är istället att få in "söder" i precis allting. Att komma ifrån söder, spela på Söderstadion och innehava spelarna Freddy Söderberg och Fredrik Söderström är bara början. (Den sistnämnda kvitterade dessutom till 2-2 mot LSK två minuter innan matchen tog slut. Bitter? Jag? Nejdå hosthost).
Imorgon vävrar de 17-årige talangen Robin Söder från IFK. (Inte för alla mål han gjort på senaste, utan pga hans efternamn såklart).

# LSK-spelarna förföljer oss. De outtalade misstankarna kan nu äntligen bekräftas.
Remember: Vi bodde inte på samma hotell som dem, de bodde på samma hotell som oss. (:D)
Wilson och Kärna är en massa trevliga.
Bortaläktaren var ganska tom (men inte alls så som förfarat) och jag + sys var med i TV några gånger, eh.

# Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig bli tillräcklig (för dig). Och jag tänker inte försöka, för det finns en gräns och den går vid att vara sig själv.

# Jack omsluter mig. Jack räddar mig. Jack är värmen i regnet.

# Vi åt frukost i globen, niceyes
_

"Hjärter Dam du kan duka för två
jag tar tåget ner framåt kvällen"

Imorgon åker jag antagligen bort igen (tågtågtåg). Jag vet helt seriöst inte vart vi ska, men jag vet att vi kommer hem på torsdag.
(och då åker jag ytterligare igen, men det är då och inte nu).

Tredje gången gillt

Fastfrusen, förstelnad, chockad. Hånfullt skrattar rösten åt mig. Varför stod du bara där varför gjorde du ingenting varför sa du ingenting varför varför?
Slumpartat ögonblick. Det skulle komma, ja det skulle det, men inte nu för beredskapen var ju inte där.
Inte förra gången heller. Betongmakten fryser fast i marken, kanske rentutav smälter in i betongen själv. Känslan av kontroll, översikt, javisst. Lite för mycket bara.
Oförmågan att röra sig, titta upp, andas, tala, hinna tänka.
Ett ord hade räckt.

Det fanns inte. Rösten skrockar lite högre för varje gång tankarna vidrör det. Moahaha, skyll dig själv, skyll dig själv.

Och jag skyller mig själv.
Men det som inte riktigt vill lyssna, klamrar sig fast vid hoppet i en annan 'dig' och tänker tredje gången gillt. För det fungerade då, och det kommer fungera igen.
Tredje gången gillt, tredje gången gillt.
_

Dagens konstaterande bland mörker och nattbussar med siffran 12 (på väg åt fel håll förstås) är att vi hade varit mycket vänligare mot varandra om det inte vore för denna ständiga rädsla.
_

För övrigt:

# Fyller Emelie 17 idag
(eller egentligen fyllde hon väl igår eftersom klockan passerat midnatt)

# Fyller Jessica 14 imorgon
(eller idag eftersom klockan passerat midnatt som sagt, ni fattar)

( Grattis på båda <3 )

# Fahren wir nach dem Hauptstadt morgen