2012

Men herregud 2012, vad var du någon sin för mig? tänker jag, ungefär som Markus Krunegård i Åh, Uppsala.
Sedan tänker jag lite till. Jo, kanske något ändå. För även om jag inte minns tillbaka på 2012 på världens mest händelserika år så går jag ändå ut från det lite vuxnare, lite mer erfaren.

Saknar att ha någon att fly till när allting är lite jobbigare.

Mjölk och knäckebröd hos Micka, med mörker bakom köksfönstret.
Filmkväll i Martins soffa, långa fikadiskussioner med Adam eller en spontanpromenad med AJ.

ibland så städar jag rummet i mörkret klockan tjugotvå i ett totalt lugn

ibland så tänker på hur mycket vackra saker jag hade skrivit om jag hade haft ett twitterkonto, ibland så lyssnar jag på en låt och tänker på dig, då skriver jag, en liten mening: jag saknar dig så mycket, och funderar på vad kärlek är

Försöker trassla upp livet

Jag har alltid trott att livet ska komma till mig utan någon som helst ansträngning. Som när jag gick i 9an och valde samhällsvetenskapliga programmet för att ha dörren öppen. På tre år kommer jag att veta vad det är jag vill göra.
Men helt plötsligt stod jag där med min vita studentmössa i handen och det enda jag visste, det var att jag inte visste.

Jag har alltid trott att livet ska komma till mig utan någon som helst ansträngning. En dag insåg jag att det inte fungerade på det viset. Man kan inte alltid stå still i dimman. Ibland måste man gräva, fundera. Googla tills ögonen blöder.
Men när jag hade läst tillräckligt många trådar på Flashback, tillräckligt många programmål på Universitetens hemsidor, tillräckligt många artiklar om vilka yrken som behövs och inte behövs, så gav jag upp.

Tänkte: om jag bara gör något annat ett tag, så ordnar det sig.