LSK - AIK 2-1

Fotboll.
ett litet kliv ut i världen
vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans
håll min hand i vimlet, människor som tror har en chans,
människor som tror har en chans

Lars Winnerbäck, såklart. En dag ska ni få mina egna ord och rader, men den dagen är inte idag.

Väldigt trevlig dag för övrigt. Precis lika trevlig som jag planerat att resten av veckan ska bli. Och veckan därpå, igen, igen tills skolan börjar. Där tar mina planer slut.

Fotboll.
Först och främst, så älskar vi kollektivtrafik. Vi älskar känslan av igenkännande, av fullkomlig trygghet och vetskapen av att kunna göra något bra.
Fast det slets ifrån mig kommer det alltid att finnas kvar. Vi har gjort det möjligt tillsammans.

För det andra, så är aftereightglass bra (jag hatar särskrivning, så det får bli sådär även om det inte är rätt). Tro det eller ej.

För det tredje så ger känslan av att bara gå uppåt och uppåt och uppåt ingen som helst panik längre. Eller stress. Man kommer alltid ner igen.
Och värme. Varmt blir det. Värme är bra.

Fotboll.
Det är bäst med igenkännandet också. Även om det bara brukade vara jag (vi, vi vi vi), alla de där kyliga höstmörkerkvällarna när laget gick till ännu en förlust i division II eller något liknande, så är det trevligt ändå.

Sofie får ett eget stycke för hon gör ett väldigt bra jobb som maskot :*

Fotboll.
2-1 blev det ja. Flyt-hej.
Bara för att det någon gång ska få jämna ut sig med icke-flytet i matcher mot bland annat Djurgården och Malmö.

Och det var allt.
Nej.
Det finns mycket mer, som alltid oförmöget att bli förklarat. Jag tänker inte ens försöka. Och jag tänker absolut inte berätta om vad som var bäst.
Det ska gömmas undan för att försvinna bort eller plockas fram. Tiden bestämmer vilket, och jag har tid.

Vi åkte tåg hem.
(vi älskar kollektivtrafik)