2012

Men herregud 2012, vad var du någon sin för mig? tänker jag, ungefär som Markus Krunegård i Åh, Uppsala.
Sedan tänker jag lite till. Jo, kanske något ändå. För även om jag inte minns tillbaka på 2012 på världens mest händelserika år så går jag ändå ut från det lite vuxnare, lite mer erfaren.

Saknar att ha någon att fly till när allting är lite jobbigare.

Mjölk och knäckebröd hos Micka, med mörker bakom köksfönstret.
Filmkväll i Martins soffa, långa fikadiskussioner med Adam eller en spontanpromenad med AJ.

ibland så städar jag rummet i mörkret klockan tjugotvå i ett totalt lugn

ibland så tänker på hur mycket vackra saker jag hade skrivit om jag hade haft ett twitterkonto, ibland så lyssnar jag på en låt och tänker på dig, då skriver jag, en liten mening: jag saknar dig så mycket, och funderar på vad kärlek är

Försöker trassla upp livet

Jag har alltid trott att livet ska komma till mig utan någon som helst ansträngning. Som när jag gick i 9an och valde samhällsvetenskapliga programmet för att ha dörren öppen. På tre år kommer jag att veta vad det är jag vill göra.
Men helt plötsligt stod jag där med min vita studentmössa i handen och det enda jag visste, det var att jag inte visste.

Jag har alltid trott att livet ska komma till mig utan någon som helst ansträngning. En dag insåg jag att det inte fungerade på det viset. Man kan inte alltid stå still i dimman. Ibland måste man gräva, fundera. Googla tills ögonen blöder.
Men när jag hade läst tillräckligt många trådar på Flashback, tillräckligt många programmål på Universitetens hemsidor, tillräckligt många artiklar om vilka yrken som behövs och inte behövs, så gav jag upp.

Tänkte: om jag bara gör något annat ett tag, så ordnar det sig.

och nar kommer man sluta kanna sig sa liten

nar man tycker om kaffe, nar man faktiskt valjer earl grey och tycker det smakar bra
nar man jobbar, deklarerar, far lon varje manad pa ett bankkonto
nar man bokar flygbiljetter, visum och tar sig fram overallt sjalv
nar man tvattar klader, stryker skjortor, handlar maskindiskmedel
nar man kor bil

nar man bli vuxen, nar blir man vuxen?

Bright Eyes - Lua

and I know you have a heavy heart; I can feel it when we kiss
so many men stronger than me have thrown their backs out trying to lift it
but me I'm not a gamble you can count on me to split
the love I sell you in the evening, by the morning won't exist

(Still summer in) October

Det är sant. Inte en enda oktoberdag har spenderats i landet Sverige sedan 2010.

J

Alla dagar vi lyssnade på Patrik Isaksson och Tillbaks på ruta 1. 10 år sedan kanske. Jag kan fortfarande varenda låtrad.

men ibland lars, så kommer faktiskt den där vårdagen i november

kommer du ihåg den där dagen då du köpte en förlängningssladd, trodde du tog fel när du egentligen tog rätt?
du bytte den i butiken, hade kvar kvittot.

om du hade struntat i det, stått kvar vid stationen, hade du sett nästa blå buss rulla in, kunnat säga hej och hej då.

i affären fick du en ny sladd och lite pengar tillbaka.


_



kommer du ihåg den där kvällen du satt vid köksbordet och drack te, precis som vanligt, men inte riktigt precis som vanligt, för plötsligt pratade du om allt det där som ligger så långt, långt in?

ni sa inte så mycket mer sen, mer än hej och godnatt.

upp i rummet insåg du att förlängningssladden som du trodde var fel i själva verket hade varit rätt hela tiden. du hade aldrig behövt byta den. du hade kunnat stå kvar vid stationen, kramats, sagt hej och hej då. och dessutom haft fungerande elektronik.

vem du är på natten, och vem du är på morgonen

när du dansar och ler och bjuder på en drink och visar att vi har likadana halsband, när du frågar om mitt nummer och skickar ett sms så fort jag lämnat klubben, hur ska jag veta om det är på riktigt eller bara påhittat i stundens alkoholillusion

2012-08-20

natten då tonårslivet tog slut

minns du med ett leende fast du egentligen hade huvudvärk
på bussen slöt du ögonen och lät kinden luta mot telefonskärmen
vid tangentbordet dansade fingrarna av sig själv
ja du behövde inte titta för att se, känna för att känna
MEN NÄR DU SKULLE HOPPA AV BUSSEN PLINGade du för tidigt och fick promenera hela backen hem

nedför men ändå

natten då tonårslivet tog slut
ville du inte riktigt sova trots att kroppen skrek av trötthet
allt var i göteborg och på en spårvagn eller en gångbana på väg någonstans

det skulle aldrig någonsin kunna bli vi två och det är därför jag kan krama dig en gång till och skratta för vänskap och moderna telefoner

ibland känns det som om att jag har hela världen och ibland precis tvärtom                                
egentligen mumlade du bara men jag tror det var ungefär det du menade

jag vet, sa jag och tänkte tillbaka på gårdagen
en vän jag inte kände igen på parkbänken vid busstationen
så mycket yngre och så mycket äldre
”att det ska vara helt omöjligt att planera en middagsbjudning” sa jag efter att ha hälsat, inte bara artigt utan varmt och innerligt
”det känns som Alice i underlandet det här, allt bara snurrar och lika bra är väl det för ingen skulle ändå kunna umgås”

Precis så

IKEA. Köttbullar. Lingonsylt. Kanelbullar. Kladdkaka. Glögg. Pepparkakshus. Lussebullar. Lucia. ABBA. Robyn. The Hives. Skype. Spotify. Snö.

Alltid lite mitt-i-livet

Ibland när det är Australiens kallaste oktoberdag på 40 år vill man bara gå runt i sin farmors stickade sockar, baka bröd, ta silly egobilder i Photo Booth med en 4-åring och dricka mängder med te.
Sådan tur att det är precis vad jag gjort.

För två dagar sedan badade jag och solade i svart bikini.
För tre veckor sedan landade på Sydney Airport och köpte en flaska vatten.
Den 12 oktober för 6 år sedan var det 2006 och jag hade stora 14-åringsproblem.
Den 12 oktober för 5 år sedan var det 2007 sedan satt jag och lyssnade på människor som grälade, åkte på dansläger och tänkte på fotboll.
Den 12 oktober för 4 år sedan var det 2008 hade jag börjat på gymnasiet, mitt-i-livet.

Men å andra sidan, hur kan man tycka om att vara ensam men ändå vara så rädd för ensamhet ?

eller kan man ens tycka om att vara ensam om man är rädd

för vad?
du vet

Att inse lite var du är

att vakna upp till sol istället för regn

& att inte kunna hitta pärlsocker i affärerna när det är kanelbullens dag

att kunna promenera genom botaniska trädgården, under operahuset till darling harbour, doppa fötterna i vattnet och le lite

för hur mycket turistvarning det än är, och även om livet aldrig bara enkelt, utan också jobbigt och tvivelaktigt

så är det svårt att ibland inte tycka att allt är amazing 

Det fantastiska med livet är att det sällan blir sämre, utan snarare bättre och bättre

Sluta sy innan du fäster dig för mycket

@crazy

Om en vecka är jag högt, högt upp i luften

mellanlandning

väntar mest ut tiden


glider runt i en röd bil och tror jag äger världen när jag skruvar upp volymen på rix fm och gasar på mellan korsningarna
för när mörkret faller redan innan klockan 21 måste väl roa sig med något

som att citera Bon Iver och Håkan Hellström samtidigt

rullar på högvarv, inte ens när jag är stilla är jag stilla
börjar nästan acceptera att sommaren håller på att ta slut, även om jag aldrig skulle få för mig att kalla augusti för en höstmånad

men ännu skiner solen

Ja visst sa du så här:

Erica akta dig. Det ska inte handla om att fly. Dig själv kan du aldrig fly ifrån, hur många mil du än färdas.

Erica akta dig, så du inte ligger vaken alla nätter du borde sova. Väckarklockan ringer 05.27 och det är bara så det är.

Erica akta dig så du inte glömmer av livet. Dansa till Kapten Röd, gå med stora rosetter i håret och le, le.

Och jag säger:
Jag ju sagt att det mer handlar om att hitta än att fly. Men än så länge nöjer jag mig med att dricka drinkar, fläta håret och vara vaken lite för länge för att försöka lägga ut alla bokstäverna i wordfeud.

Och jag ler. Till och med skrattar.
Grått duggregn men somnar ändå.

(och man måste väl åka ifrån någonting för att komma någonstans)

"och även om jag inte vet vart jag ska får jag aldrig sluta gå"

och tomhet

hade glömt hur det känns med andra läppar mot mina
smakar ensamhet

men det var det inte

när jag sa hej då till dig utanför bussen för drygt ett år sedan
var klockan slagen 04 och mörkret hade redan hunnit bli ljust

jag minns att du böjde dig ned och sa
erica, fortsätt vara den du är, glöm inte det


nej det ska jag inte, skakade jag med huvudet
glömde helt att säga någonting tillbaka

och jag trodde nog helt ärligt
att det var sista gången vi sågs

Första myggbetten en midsommarnatt

sover och vaknar med solen 02

promenad i kyla och dimma
eviga livssamtal



sover igen
nära någon annans armar

syster, syster

inspiration
syster, syster, i din för stora halsduk skjuts allting i intet
vart leder alla spårvägar du väntar på?
undrar jag i förslutenhet
men vågar inte
öppna handen

det är vagnarna som går och bänkraderna som står stilla
paralyserade i vintertid grävs snöflingorna i dina vantar
smälter bakom nacken
precis exakt där hans hand en gång var

sammanträffande
som om allting var ett misstag
när det i själva verket var så noggrant planerat i varenda detalj att det gör

ONT

och han vände sig om, tappade mössan, skrattade
när konduktörerna frågade efter färdbevis
lämnade tegelstenar bortom trottoarkanter

från mitt fjärdevåningsfönster vågar jag bara titta
aldrig hoppa

systersyster, din svarta kappa, vart tog den vägen?
sedan när blev du naken för världen
frostad av vintern

stänger fönstret
för när hans spårvagn åker förbi
blundar du alltid extra mycket

och jag
sluter handen lite hårdare

Flertimmarsfikor om (livet och) resor

Inspirerande och överväldigande
Extremt komplicerat utan start och slut
men ändå

simpelt

Life vs. ()

Lost in life. 

Vardag #2

Öppnar dörren till det stora röda huset och möts av fyra barn i hallen:
Emil som inte pratar så bra än, men som säger "stövlar!" och stolt visar upp vad han har på fötterna.
Viggo och Ville som smider onda planer som vanligt, om att kasta flaskor på mig till exempel.
Emilia som bara skrattar.

Inne i stora salen ligger Moa, Ebba och Hampus på golvet med filtar omkring sig.
"Vi sover!" förklarar Hampus när jag kommer in.
"Åh, vad skönt, jag vill också sova. Jag är jättetrött" säger jag.
"Men du kan ju inte sova nu!" utbrister Moa upprört, "DU ÄR JU VUXEN!!"
"Jag vet, jag är vuxen... Jag måste jobba" säger jag, men rör mig inte närmare köket där frukostdisken väntar.

Efter att ha funderat i några sekunder tillägger Moa förmanande:
"Du ska sova på natten!"

_____

Japp, ibland får jag lust att kidnappa alla mina trettio dagisbarn hem till mig, så vi kan läsa Pelle Svanslös och blåsa såpbubblor hela dagarna igenom!
Tänkt så mycket klokt jag skulle få lära mig dessutom. Varje dag.

Och jag tror aldrig att jag någonsin förr har tyckt det har varit vackrare att bo på landet än vad jag tycker just nu. På promenad hem.

I Tanzania går inte tiden, den kommer.

Hur kunde det vara så att klockan slagit halv elva och jag är tröttare än någonsin annars. När tid bortprioriteras för pictionary-kvällar och sjukhusbesök, för trettio söta, underbart jobbiga ungar och för att bära en massa lådor ner för trapporna.

Egentligen skriver jag inte längre.
I höstas skrev jag mycket, på linjerade papper med blyertspenna. Stora idéer om någonting litet. I en annan världsdel är det lättare att fokusera på nuet, att bara vara och att bara göra. Men så fort Sverige slås i ens armar är allt fokus igen: som vilken tid bussen går, hur mycket pengar någon tjänar på en timma, att facebook aldrig slutar poppa upp med röda markeringar, wordfeudord för 118 poäng, frukostflingor, ny arbetsplats, rutiner och tid, när allt är tid för i Sverige där kommer tiden inte, den går.

Och hur ogärna jag en vill det så är det som om alltid jag någonsin skriver om alltid handlar om dået eller om framtiden. Om förvirring om vem man är.

När min mormor ringer frågar hon alltid om jag har bestämt mig än, för vad jag ska bli. Och jag svarar alltid nej, att jag inte vet. För hur ska man veta?

Och återigen precis som alltid annars så blickar jag bakåt. Vad har jag åstadkommit de senaste månaderna, halvåret. Och hur jag än försöker blir 2012 ingenting jämfört med 2011.
Men hur kan det vara ingenting, att skaffa rutiner, gå på arbetsintervjuer, få jobb och lära sig vad de riktiga livet innebär, tänker Erica men längtar sig bort. Bort från grå novemberskymning över Kungsgatan, trots att hon egentligen tycker det är mysigt.
Avundsjuk på alla som flyttar, pluggar. Stressad av att inte göra samma sak. Stressad över att inte göra allt det där hon vill göra. Besöka alla länder alla städer jobba med alla yrken studera alla kurser.
Stressad över att vilja rädda hela världen, stressad över att behöva känna att hon vill rädda hela livet. Kan man inte gå och studera till logoped om man vill? Jobba på sjukhus, hjälpa barn och strokesjuka. Det är inte som att det är oviktigt, men det är inte det är det är världsomfattande internationellt med statsvetenskap nationalekonomi juridik eller diplomati. Att försöka eller aldrig riktigt försöka. Att försöka skilja på vad man vill göra och vad man bara har inbillat sig att man vill göra. Typ som att äta polkagrisar. De är aldrig riktigt så goda som förut.

Och ofta överromantiserar jag ändå vardagen som om att allting är vackert. Som att de där sällsynta magiska tillfällena händer hela tiden. Eller som att gå på en promenad i regn alltid handlar om att fälla upp paraplyet mot himlen i virvlande kläder, när det egentligen bara är blött och kallt.

Han berättade någonting för mig igår. Om bilvägar och ryggsäckar. Om att våga möta, kasta sig ut. Och jag vill gärna tro att vi är väldigt lika.

Nu har klockan slagit ganska exakt sju minuter i elva. Det vet jag, för här i Sverige finns klockor, i Tanzania finns tid.

Varför måste du alltid vara det sakliga i allt kaosartat?

En helt annan plats i ett helt annat land.
Helt andra gator, storlekar, tankesätt, så som: vänstertrafik

Samma ynklighet.
Samma styrka, vid sidan om.

Livskarta.

Akrylfärg.

Trötthet.

Något sorts existensflow. Att bara vara.


_____

Lover I don't have to love

I picked you out
Of a crowd and talked to you
Said I liked your shoes
You said thanks can I follow you?
So it's up the stairs
And out of view
No prying eyes
I poured some wine
I asked your name you asked the time
Now it's two o'clock,
the club is closed we're up the block
Your hands on me
I'm pressing hard against your jeans
Your tongue in my mouth
Trying to keep the words from coming out
You didn't care to know
Who else may have been you before
I want a lover I don't have to love
I want a girl who's too sad to give a fuck
Where's the kid with the chemicals?
I thought he said to meet me here but I'm not sure
I got the money if you got the time
You said it feels good I said I'll give it a try
Then my mind went dark
We both forgot where your car was parked
Let's just take the train
I'll meet up with the band in the morning
Bad actors with bad habits
Some sad singers
They just play tragic
And the phone's ringing
And the van's leaving
Let's just keep touching
Let's just keep keep singing
I want a lover I don't have to love
I want a boy who's so drunk he doesn't talk
Where's the kid with the chemicals
I got a hunger and I can't seem to get full
I need some meaning I can memorize
The kind I have always seems to slip my mind
But you but you
You write such pretty words
But life's no story book
Love's an excuse to get hurt
And to hurt
"Do you like to hurt?"
"I do! I do!"
"Then hurt me."

Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow

Skriver nog mer för att minnas än för någonting annat

tänkte jag när jag bläddrade bland gamla texter

att man kan glömma av så mycket

hur det var

hur det kändes

& sedan komma på det igen

som att vara 16, börja gymnasiet, ha så mycket fokus och så lite

som gör ont och som inte alls gör ont

_

och nu?

mitt i livet på något oumbärligt sätt, lugnt och snabbt på samma gång

den senaste veckan har innehållit många samtal med främmande människor, och även om flera av dem varit väldigt underliga har jag varje gång gått därifrån med ett lite större leende på läpparna

och det får mig att tänka över varför det inte är så lite oftare, några ord med han bredvid i tågkupén, hissdörren eller kön i mataffären.

får mig att sakna tanzania lite, där det alltid var så självklart att stanna till och hälsa.

och sen?

kanske som the ark sjunger

Tretton ett tretton

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken

En sådan kväll

då man åkte hem tidigt för att kunna sova och vakna, men likväl sitter upp alldeles för sent

Att nästan-träffa någon man inte träffat på nio månader

nio månader, att det är nio månader

att inte vilja, men ändå vilja

att falla tillbaka lite bland busslinjer och skärgårdsbåtar

för någon som man aldrig träffar och plötsligt nästan-träffar men ändå inte träffar

när kommer man någonsin träffa en sådan person igen?

Snöpromenader fram och tillbaka till busstationen

att skriva bara för att skriva

& att åka tåg i timtals, där resan blir två timmar längre än planerat

bland grå perronger och smält snö i någon annans nacke

& att kastas mitt i allting

tillbaka till fraser som hade gömts undan bakom revben och lungor

& att inte kunna titta bland anteckningar

skjuta fram, skjuta bort

& att vara nervositeten i sig

eller i trästolar, vindruvor och uppvärmt bröd

& att vara alldeles för mycket, tårar i telefonsamtal

med förhoppningar på frågor som aldrig ställdes

& att ta farväl

ett avsked

hej då

Bland The Voice, jobbsök och blåst har jag nästan svårt att tro att jag överhuvudtaget varit där

Vad ska det bli av mig?

Ja, vad ska det bli, ja, vad ska det bli

När jag åkte iväg trodde jag att jag skulle missa hösten

deppade lite över uteblivna myskvällar med te och röda löv överallt

men när jag går i tjocka koftor och Bright Eyes i öronen en mörk snöfri januarimorgon

så tror jag faktiskt att hösten väntade på mig.