När jag var liten satt jag alltid på dörrtrösklar
Jag blåste upp ballonger och räknade hur länge jag kunde hålla dem i luften utan att de nuddade golvet
Jag kunde bläddra i kartböcker i timmar
- alla platser jag någon gång besökt, alla platser jag aldrig ens hört talas om
Nu är jag inte liten längre
På promenad genom staden i blå vårjacka, ösregn och paraply
känner jag mig plötsligt äldre än någonsin
men på något sätt är det väl så det ska vara också
När jag var liten byggde jag nya världar och verkligheter med min syster
Gick tipspromenader varje år när det blev höst och mörker
Tände ljus och väntade andaktsfullt under julgranen
Nu är jag inte liten längre
När jag springer efter spårvagnar, stressar iväg, upptagar mig dagarna igenom
känner jag mig plötsligt äldre än någonsin
eller kanske exakt lika liten som jag alltid har varit
(men på något sätt är det väl så det ska vara också)
3 kommentarer:
Iah!! <3
Bästa på länge.
Vad fint skrivet!
ryser lite
Skicka en kommentar