Springer efter spårvagnar

När jag var liten satt jag alltid på dörrtrösklar

Jag blåste upp ballonger och räknade hur länge jag kunde hålla dem i luften utan att de nuddade golvet

Jag kunde bläddra i kartböcker i timmar

- alla platser jag någon gång besökt, alla platser jag aldrig ens hört talas om

Nu är jag inte liten längre

På promenad genom staden i blå vårjacka, ösregn och paraply

känner jag mig plötsligt äldre än någonsin

men på något sätt är det väl så det ska vara också

När jag var liten byggde jag nya världar och verkligheter med min syster

Gick tipspromenader varje år när det blev höst och mörker

Tände ljus och väntade andaktsfullt under julgranen

Nu är jag inte liten längre

När jag springer efter spårvagnar, stressar iväg, upptagar mig dagarna igenom

känner jag mig plötsligt äldre än någonsin

eller kanske exakt lika liten som jag alltid har varit

(men på något sätt är det väl så det ska vara också)