Jag fördriver mina dagar med stunder som sluts igen när ögonlocken faller till sömn. Kanske drömmer jag om dem. Jag vet inte, det är inte ofta jag minns mina drömmar.
Ibland glittar de
(vadå? ögonblicken, drömmarna, stunderna, sommarlovsdagarna)
skiner ikapp med en ovanligt varm sol
Ibland flyter de förbi
och försvinner redan innan jag hunnit förstå vad som hänt
Ibland mulnar de till
och förändras likt molnen
So loud and so clear
I sing it loud
and clear
Låtcitat. Dessa eviga låtcitat.
Ibland är jag rädd att alla dagar, dåliga som bra, ska försvinna bort i glömska. Och nog är det berättigad rädsla, för vem minns vad man gjorde exakt på dagen för 3 år sedan?
Inte jag i alla fall. Fast kanske, kanske, så kan jag öppna en gammal dagbok, ett worddokument med nedklottrade ord, en mapp med fotografier, eller en random lapp i ett scrapbookingalbum.
Kanske minns jag just det där dagen, just det där samtalet, just det där leendet, just den uppgivenheten och just det evenemanget.
Ibland skriver jag för att föreviga. Krypterar alla stunder till ord och sparar dem någonstans.
Idag (som egentligen är igår) krypterar jag till:
ostabilitet --> stabilitet
övertalning
balans
2 kommentarer:
Jag vet ingen annan som kan förmedla känslor med ord. Många försöker men få lyckas. Du gör det däremot och jag tycker redan om att läsa din blogg varje gång du uppdaterar :)
Visst är det så?
Man är så rädd för att de glömda spökena under sängen ska krypa fram igen bara för att man inte minns dem.
Man är så rädd att man ska glömma hemligheterna, glittret, glömma bort kärleken till varandra.
Jag är rädd för att jag har glömt bort migsjälv. Är du också det?
Skicka en kommentar