och nu har jag inte ens nämnt alla fysikkapitel du lärde mig

du slår fingrarna i bordskanten
och det blöder, blöder inom mig och det
skär
gnisslar i mina organ
av att se dig försöka dölja din smärta

vi växte upp bakom samma tegelmurar
bollplank och
trädtoppar som aldrig nådde himlen
fantasier, verkliga i skolgårdsrutin

och ingen drar någonsin upp mig helt från jorden
för rötterna, de är du
och trädtopparna strävar fortfarande mot himlen
det blåser och vi vajar och vi rycks nästan med i stormen
men bara nästan, inte riktigt helt och hållet

någonstans finns en grund bland
gamla tidningar och skattjakter
danslektioner och bussfärder
och den växer sig starkare varje gång du behöver blunda

jag blundrar ibland jag blinkar ibland
jag rycker upp träflisor ibland
när dina ögon ser och säger
vi fikar på impulspoesi och choklad
vi förångar våra sorger över en tekopp
vi skriver blyertsord i lappar på lektionen
och vi
räcker inte alltid till
men vi

kan flyga med eller utan ord