Rubriker bara citerar andras ord.

Och plötsligt rullar dagarna bara på, från december innan jullovet till januari, två veckor innan sportlovet (och ja, min tidsräkning går efter skollov). Plötsligt är det tvåtusenochtio och plötsligt, plötsligt är det året alla fyller arton och plötsligt känns framtiden närmare än någonsin, och möjlig.

Cooköarna var vackerhet, långa sandstränder, blått hav, blommor i håret och extremt vänliga människor. Cooköarna var antistress och på island-time, vilket innebär att det inte är så noga om bussen kommer i tiden eller en halvtimme för sent. (De hade älskat min definition av "snart", Mikaela)
Cooköarna var läsning av bra böcker, promenader i alldeles för varmt väder och tidiga rutiner, med uppstigande klockan sju och läggdags klockan tio.
Cooköarna var avlägset långt bort, mitt ute i havet, skrikiga tuppar och extremt vackert (vilket är värt att nämnas två gånger)

Nya Zeeland var, för det första, som många envisas att tro, inte nära Cooköarna, utan fyra timmars flygfärd därifrån.
Nya Zeeland var likt Sverige, men bättre på många sätt. Nya Zeeland var omtanke, miljötänkande, inga plastpåsar, människor som vågar samtala på bussen, får, ciwifåglar, får, får och får. Nya Zeeland var fullt av aktivteter, med konstiga båtar och luftballongsfärder. Nya Zeeland var djur, som albatrosser och delfinner, att simma med iskallt vatten, ännu en gång, avlägset i från Sverige en nyårsaffton tolv timmar före alla där hemma. Nya Zeeland var berg, slingriga vägar, Sagan om ringen-scener och ett väldigt runtåkande i bil, med Vänner på en iPod under jackor.

Hong Kong var en helt annan världsdel, en helt annan värld och antagligen fler människor samtidigt under två dagar än vad jag såg totalt under resten av resan (såg fler får, möjligtvis). Hong kong var stort, med skyskrapor, marknader och affärer med dåliga prylar och rea, shoppinggallerior med enbart märkesaffärer, eller med andra ord: skillnader. Hong kong vad underbar mat med pinnar, taxibillar och besök utanför staden, hos vänner, hos en femåring med kantonesiskaläxa och kortspel.

Resan var bra, att komma tillbaka till Svergie var bra. Att kastas in i vardagligheten var brutalt, och här är jag igen, lite mindre rädd för att skriva "jag" i meningar, lite mer perspektiv, lite mer läxor, lite mer Vännertittande, lite mer Sportlifeträning med nyvärvade mycket bra människor, mycket mer snö.
Mycket annat. Lite annat. Lite mer annat.