Ett lov är en vecka i sju dagar i sju gånger tjugofyra timmar, och den har ägnats åt ett virrvarr saker som sådär en dag efteråt blandas ihop till en stor massa av hopkumpade bitar av alla dess slag, storlekar och färger.
Trygghet och nyheter bland allt det gamla. Ett återförenande av gamla känslor, smärtsamt och tvetydigt igenkännbara. Nära, men inte närmast. Långt bort, men inte längst bort. Mittemellan och växlande.
Ett återseende och glada samtal, en påminnelse om hur roligt saker och ting kan vara. En längtan om nya upplevelser på nya platser med nya människor.
En förvåning över hur avlägsenhet kan bli så nära i okändhet.
En plötslighet som slår i magen och i ögonen. En kontrollerad mängd tårar till ett skynke som faller ner och till ett välbekant intro som fyller tomrum i tre fullständiga minuter.
En lek med dödens olika skepnader, ett lugn bland en otrygghet.
Ett, för att låna ord, dansande med huliganer. Ett bevittnande om hur snabbt drömmar kan besannas och krossas. Och insikten om att tystnad i samhörighet är en starkt berörande känsla.
Dom hade mycket att säga, men vad var det dom sa?
1 kommentar:
så fint, så fint, så himla fint.
Skicka en kommentar