Jag beundrar människor som

har tid att dricka te på morgonen

tittar på nyheter

går långa promenader i vårsolen

Du och jag ska aldrig dö

Den 26 juli 2008 skrev jag ett blogginlägg med precis samma titel som detta har, bortsett från att "Du" stavades med "d" istället för "D"
(och jag kan stava ordet oavsett nu)

Kentkonsert
Då på Slottskogsvallen
nu i Lisebergshallen

Underbart, underbart

Du och jag ska aldrig dö

Rise Against - Swing life away

*

Halvvägs in i mars och jag har skrivit 6 blogginlägg i år?

Ibland så tittar jag, eller försöker se, på alla tomhet. Alla ord som aldrig blev nedskrivna, alla minnen som inte blev fångade och alla känslor som glömdes bort. Och jag undrar hur jag överleverklararmigandas, så här i efterhand är det oförståeligt.
Men ganska vackert.

Fina helger tycker vi om. Vackra vårvinterdagar med snö, solsken och smältande isar. Och nu minns jag plötsligt vad det var jag tänkte skriva, hur jag tänkte inleda den här dagen:
några om plötslighet, tidlöshet
död
och hantering genom att lyssna på Keane, Everybody's changing, en låt som blivit övercoverad (ordval, ordval) men äntligen, äntligen får leva upp till sitt rätta jag också i mig.
Tomma stolar, tomma worddokument, fylls med ord, reflekteras i gråtfärdiga ögon och mitt i allt ihop en ovanligt konkret känsla av
vardaglighet.

Fredag kväll är traditionellt med en ovanlig blandning film, för mycket godis och bra människor. Lördag förmiddag är några minuters bilfärd, människor vi känner mycket men ändå ingenting alls och lite men ändå mer än så många andra.
Lördag eftermiddag är nu och nu är ingenting speciellt men kanske lite städning och musik och msnkonversationer om allting och ingenting, nu och framtid, nu och framtid.

OCH DET ÄR BERG SOM TYCKER KASTAR SIG ÖVER TYNGER PÅ AXLARNA

när jag vill bara vill ha flextisdagar, spontanpromenera på stora isar, äta kladdkaka och gå på yoga.